Miljö och hälsa

Särskilda observations­områden vid användning av däckmaterial

• Zink

  Enligt Livsmedelsverket är zink “ett livsnödvändigt mineral. Det ingår i hundratals enzymer i kroppen som påverkar omsättningen av proteiner, kolhydrater, fett, nukleinsyror och vissa vitaminer, såsom vitamin A. Zink behövs även för immunsystemet.” Enligt Naturvårdsverket är zink “ett näringsämne som behövs i små mängder för växter och djur, men alltför höga halter kan vara toxiska.” För höga halter av zink har visat sig vara skadligt för vattenlevande organismer och kan orsaka beteende- och reproduktionsstörningar. Förbränning av biomassa för el- och värmeproduktion utgör idag den enskilt största källan till zinkutsläpp till luften i Sverige. Massaindustrin står för de enskilt största utsläppen av zink till vatten, följt av mindre utsläpp från reningsverk.

  I ekosystemen är zink tillsammans med järn och mangan nödvändiga för att skapa klorofyll och extra viktiga i växters tillväxtfas. På land handlar zinkfrågan om att dels zink ska förekomma i rätt kemisk form för plantor att kunna tillgodogöra sig samt att mängden inte ska vara för stor (per tidsenhet). Svensk Däckåtervinning har initierat forskningsprojekt på detta område.

  Inga problem med lakad zink

  Zinkbrist hos växter är identifierat som ett problem bland odlare, och zink förekommer ofta i näringslösningar inom jordbruk och växtodling. Svampmycel är sannolikt en viktig aktör i att bereda olika ämnen för växters rötter att ta upp, och interaktionen mellan däckmaterial och mycel är därför av extra stort intresse. Tillgängliga studier visar för närvarande inte på några problem med läckage av zink från däckmaterial till marken, varför användning där kan ske utan begränsningar. Däremot rekommenderas djupare studier innan däckmaterial används i akvatisk miljö, eftersom vattenlevande organismer kan vara känsliga för ämnet i vissa former.

• Järn

  Järn förekommer naturligt och används flitigt i mänskliga tillämpningar, oftast i legerad form. Det är också ett essentiellt grundämne för levande organismer, men överdosering bör undvikas. Järn är ett observationsområde eftersom däckklipp med utstickande stålkord kan rosta när de kommer i kontakt med syre och vatten. Järnoxiden som bildas kan vid frigöring orsaka missfärgning och tilltäppning av porer och öppningar. I ekosystem är balans viktigt, och däckklipp med långt utstickande stålkord undviks där det finns känslighet. Däck med korta utstickande kord orsakar dock inte problematiska mängder järnläckage för de flesta tillämpningar på land och i vatten.

• 6PPD

  En antiozonant är en organisk förening som tillsätts i däck för att öka åldringsbeständigheten och förhindra eller fördröja skador orsakade av ozon. 6PPD, en vanlig antiozonant, har en kort livslängd i fri form och bedöms av EUs myndighet ECHA som icke-toxisk i sig. Dock, i närvaro av stora mängder ozon och UV-strålning, kan 6PPD omvandlas till 6PPD-quinone, vilket misstänks vara skadligt för vissa vattenlevande djur. Med detta i åtanke rekommenderas det, som en försiktighetsåtgärd, att undvika användning av däckmaterial där det finns risk för exponering för ozon och UV-strålning i kombination med mekanisk nötning.

• PAH

  Polycykliska aromatiska kolväteföreningar (PAH) har konstaterats vara cancerogena vid vissa koncentrationer, särskilt de farligaste formerna, kända som PAH8. Dessa föreningar kan bildas vid förkolning av mat på grillen, och därför rekommenderas det att kraftigt övergrillade delar skärs bort. Tidigare förekom PAH i mjukgörande oljor, så kallade HA-oljor, som tillsattes för att öka våtgreppet i däck. Sedan 2010 är dessa oljor dock förbjudna i däck enligt EU-regler. EU har fastställt att innehållet av PAH8 i däck inte får överstiga 10 miljondelar (ppm), baserat på riskbedömningar inom däckproduktionen före vulkaniseringen av materialet. Den färdiga produkten är stabil, och det är mycket svårt att extrahera kvarvarande PAH, som huvudsakligen härstammar från den kimrök som tillsätts som bindemedel i däck, även med kraftiga lösningsmedel. Mätningar visar på ett PAH-innehåll på 1,6–8 ppm i återvunnet däckgummi, och ECHA har satt gränsen för exponering från materialet i samband med lek och idrott på konstgräs gjorda av materialet till 20 ppm. Även om PAHer har möjlighet att bioackumuleras i ekosystemen, har inga slutsatser dragits som pekar på problem med naturlig förekomst, till exempel från skogsbränder där kol och aska bildas.

  1-3 ppm i känsliga områden

  Naturvårdsverket har fastställt gränsvärden för PAH i mark till 1–3 ppm i särskilt känsliga områden och upp till 20 ppm i mindre känsliga områden. För vatten finns lägre riktvärden, men det saknas normer för andra typer av vatten än vissa värden för dricksvatten. Lakningen per tidsenhet från de redan låga innehållsnivåerna är försumbar, och i dagsläget finns inga rekommendationer att begränsa användningen av däckmaterial med tanke på risken för läckage av PAH.

• Partiklar i naturen

  Gummipartiklar betraktas kemiskt och biologiskt som lågriskmaterial, och tester som innebar förtäring av materialet visade ingen fara. Daggmaskar som utsattes för en blandning av 50/50 granulat och jord uppvisade inga hormonella eller andra spår jämfört med en kontrollpopulation, men något lägre tillväxt observerades, troligtvis på grund av det minskade näringsinnehållet i den 50-procentiga jorden. Det är ännu inte helt klart om partiklarna i sig kan orsaka skada i ekosystemen. Studier vid Göteborgs universitet indikerar att partiklar kan orsaka problem i fiskarnas matsmältningskanal, men materialet flyter inte fritt i havet och förväxlas därför inte med föda. På land har inga bevis framkommit för att djur konsumerar granulatkornen. Trots detta rekommenderas användningen av lösa material att följas av åtgärder för att minimera spill.

  Mikropartiklar

  Däckmaterial har länge varit föremål för oro som en betydande källa till mikroplaster både genom däcksslitage och användningen av löst gummigranulat i olika tillämpningar. Diskussionen kring däcksslitage är omfattande, men det råder ingen tvekan om den betydande mängden slitage. Däremot finns det osäkerhet kring hur partiklarna sprids, bryts ner och vilken påverkan de har på ekosystemen. Studier har visat på en potentiell devulkaniseringseffekt vid slitage, samt att naturlig nedbrytning kan ske längs vägkanter med en halveringstid på ungefär 16 månader. Trots detta råder det stor osäkerhet kring dessa processer och hur nedbrytningen faktiskt sker.

  I löst återvunnen granulatform uppvisar materialet ingen devulkanisering och partiklarna är kemiskt mycket stabila. De är dessutom tyngre än vatten och tenderar att sedimentera. Lakningen från detta material är minimal, vilket har bekräftats i studier av spillvatten från konstgräsplaner och från spelare.